Resa till Smedby, Kalmar

SALAMTA! (Det är ”Hej” på amarinja, språket i Etiopien)

Nu har jag varit i Smedby (Dörby församling) igen. Jag hälsade på hos ”Pusselbitarna”, som jag träffade i höstas. Det var roligt att träffa de glada barnen igen. De kände igen min etiopiska klänning.

Den här gången hade vi en jättespännande samling, för vi åt etiopisk mat. Vi åt ”wot” köttfärssås med etiopisk peppar i. Det är jättegott att äta den på en skiva franskbröd med smör på. Vi fick också smaka ”ambescha” etiopiskt vetebröd, mums! Barnen hade kokat te med kanel, kardemumma, nejlikor och rooibos-te i. Det drack vi ur små, små koppar som såg ut som äggkoppar. Vi hade mycket strösocker i teet, det var gott! Barnen hade också rostat hela vetekärnor och det åt vi som godis. Ja, det var en riktig fest.

En präst som heter Sofia vad med på samlingen. När hon var barn bodde hon i Eritrea, för hennes föräldrar jobbade som missionärer där.

Nu säger jag hej då med ett jättefint ord: Salaam! (fred)

Hälsningar/
Haki

(Maria Almgren)

Indienresa

Hej!

Nu har jag varit i Indien igen. Denna gång med tre tjejer från Askersund. Nämligen Inger, Elsie-Britt och Annett. Vi var alla bjudna på bröllop i Chhindwara. En indisk flicka som heter Aditi Rao skulle gifta sig. Jag har träffat henne tidigare och hon har också varit här i Sverige och bodde då bl.a. i Askersund där tjejerna som jag reste med bor.

I maj månad är det som varmast i Indien och det var en extra värmebölja på gång nu. Någon dag var det 48 grader - till och med jag tyckte det var varmt. Vi landade med flyg i New Delhi, sedan åkte vi tåg ned mot Chhindwara. Innan vi anlände till staden var vi på besök på barnhemmet i Junnardeo och Shahpur. Där har jag varit på besök tidigare, så det var mycket roligare att komma dit. Jag märkte att flera av barnen kände igen mig. Som vanligt sjöng barnen för oss så det ekade mellan väggarna och vi fick alla var sin ”mala” (blomsterkrans). De hade gjort en fin krans åt mig, jag blev så fin. Jag hade på mig mina indiska kläder som jag fick förra gången jag var i Indien. Kransen passade fint till den tyckte jag. Jag tyckte det var extra spännande denna gång för nu fick jag vara med och fritera bröd med en av flickorna på barnhemmet i Shahpur. Det var bara hon och jag som fick göra det. Sedan åt vi ris och grönsaker tillsammans allihopa. Brödet var godast, tyckte jag - jag hade ju varit med och tillagat det.

Efter några dagar vad det dags för bröllopet. Dagen till ära hade jag min fina gula sari.
Ett indiskt bröllop har mer fart och fläkt över sig än ett svenskt, lite mer oordning också.
Aditi och hennes Kenneth blev gifta i alla fall. Festen som varade till över midnatt hade man utomhus, det var ju så varmt - och mycket folk. Det var 1.500 personer bjudna, hur många extra grannar det kom vet man inte. Ingen lokal kunde rymma så många gäster. Maten var jättegod, en riktig indisk buffé där ingenting av indisk mat saknades.

Jag fick gratulera brudparet och överlämna paket och fotograferas tillsammans med dem. Både dom i och jag var ju så vackra i våra färggranna kläder. Det var så kul att få vara med på ett Indiskt bröllop! Detta glömmer jag aldrig. Man blir trött av bröllop och värme. Så det var skönt att komma tillbaka till Sverige efter en dryg vecka i Indien. Nu vill jag resa lite mer i Sverige.

Hoppas vi ses!
Haki
(Nedtecknat av Elsie-Britt Elf, Askersund)

Hjälp oss att ge insamlingsgiraffen ett namn!

BIAL:s insamlingsgiraff (som finns i tidningen efs.nu) behöver ett namn och vi behöver er hjälp. Låt din barngrupp ge giraffen ett namn och skicka in ert förslag senast 15 december till adressen nedan. Vi drar en vinnare som publiceras i efs.nu, nummer 2 2009. Fina priser till barngruppen utlovas! Skicka ert tävlingsbidrag till: Girafftävling, Salt, Marianne Näslund, 751 70 Uppsala.

Fler bilder från min Indienresa

En dag till i Skärhamn

Måndag den 24 november 2008
Idag har jag varit med på "Minidraget" i Skärhamn.
Jag var hemlig gäst! Jag dök upp ur en väska!
Jag berättade att alla inte har et lika bra som vi har det
Vi var 5 barn. Barnen var mellan 3 och 5 år
Så skoj det var att träffa barnen!
HLSNINGAR
Haki
gm.Johanna Olausson

Mitt besök i Skärhamn

Lördag den 18 november 2008

Hej på er!
Idag har jag åkt ända ut till havet på Västkusten i Skärhamn!

På förmiddagen träffade jag några gulliga små barn med sina mammor och pappor i en vuxen-barn-grupp. Många var små bebisar så jag kände mig riktigt stor!
Vi sjöng roliga sånger och jag fick berätta om olika länder jag rest i och hur barnen hade det.
Jag delade ut ballonger och klistermärken med BIAL:s märke på. Vi var ca. 35 personer tillsammans.

På eftermiddagen fick jag vara med på "Draget". Där var ca.25 barn, mellan 6-12 år som sjöng, dansade, spelade drama, dockteater och några barn hade målat rekvisitan. Vi fick visa upp vad vi gjort i Stora Kyrkan, det var häftigt!
Häftig var också en hemlig gäst som kom, vi fick gissa gästens yrke.
Jag visade en karta på var jag hade rest. Kartan hade barnen gjort, jag berättade också om massajerna. Var de bor, vad de har på sig , hur de hälsar m.m. Barnen var mycket intresserade!
Jag delade också ut klistermärken, magneter och ballonger!
Det var en jätterolig dag!
Hälsningar Haki
gm. Johanna Olausson

På Gala i Mobackenkyrkan

Fredag den 7 november 2008
Nu har jag varit med om nå't jättespännande!
Jag har varit på gala i Mobackenkyrkan i Skellefteå.
Först fick jag en inbjudan att komma och vara med. Bara det !
När jag kom dit insåg jag att vi var många som varit inbjudna,
ca. 100 personer var gäster på denna gala, som anordnats av 11 stycken tonåringar.
De hade hittat på att de ville ordna en gala för att samla in pengar till Barn i alla länder (BIAL), roligt!
Vi fick god mat och de själva var artister. De hade också ett band som spelade. En teatergrupp var med och sen blev det min tur att som VIP-gäst berätta om alla länder om jag besökt. Vilken kväll!
Sen var jag med och räknade pengarna. Gissa hur mycket det blev?
Det ble 14.300 kronor till BIAL!
Tack alla som bidrog med det!

Hälsningar Haki
gm. Karin Widman

På besök i Boliden

Lördag den 25 oktober 2008
Idag har jag varit i Boliden. Däe träffade jag e massa barn som sjöng i en barnkör som heter Miniralen. Även om vuxenkören sjöng.
En sång sjöng dom tillsammans, den lät så här "Mungu ni mkuu".
Det betyder att "Gud är stor", att han räcker till för alla på vår jord.
Jag berättade för alla hur jag har rest runt till olika länder och täffat så många olika människor.
Jag lärde dom hur man hälsar på varann i Etiopien, Malawi, Tanzania och Indien.
Jag fick veta att en tjej från Boliden jobbar i Etiopien på en skola för döva.
Hon heter Liselott Olika.
Sen fick jag vara med på deras missionsdag, där man samlade in massor med pengar till andra länder. Vilken jätterolig dag!
Hälsningar
Haki
gm. Karin Widmark

Konsulentträff i Västerbotten och Norrbotten

Igår träffade jag några personer som arbetar med barn och ungdomar i EFS och Salt, konsulenter kallas de. De arbetar längst upp i Sverige, i Västerbotten och Norrbotten.

Jag tog med dem på en resa till massajbyn Chitego, där jag fick mitt namn, Haki. Jag berättade om hur massajerna lever, att barnen i byn har en egen kyrka och att killarna brukar ha lika långt hår som jag har. Viktigast är väl att berätta om barnens rättigheter, att det finns en förskola nu i massajbyn. Och så berättade Sofia en del om hur bra BIAL är också. Konsulenterna verkade hålla med.

Hej då!
Haki

Bilder från min resa till Indien

Här kan du se bilder från Indien. Längst till vänster kan du se en bild från bröllopet jag var på. Det var så roligt! På den andra bilden hjälper jag en flicka att steka bröd. Oj, så gott det var!

Haki i Etiopien

Jag har varit ute och rest igen! Den här gången åkte jag till Etiopien som ligger i Afrika. Visste du att Etiopien är 2,5 gånger så stort som Sverige och att huvudstaden heter Addis Abeba?! Etiopien har cirka 76 miljoner invånare (Sverige har cirka 9 miljoner) och det finns ungefär 80 olika språk här. Det är ett häftigt land!

Jag var några dagar i Addis Abeba och hälsade på i en skola som heter WSG (Win Souls for God). Där går barn som inte har råd att gå i den vanliga skolan. Jag var med på några av deras lektioner, bland annat när de hade engelska och musik. På rasten spelade jag fotboll med killarna och sedan ville tjejerna fläta mitt hår!

Efter dagarna i Addis Abeba reste jag vidare ut på landsbygden. Längs vägarna såg jag många människor som var på väg någonstans, de gick längs vägarna. Några barn vallade sina djur: oxar, åsnor eller getter. Andra var på väg till eller från skolan. De vuxna var på väg till marknaden med varor som de ska sälja. En del hade en åsna som bar säckarna åt dem, andra bar det de skulle sälja på ryggen. En del kvinnor bar ved eller vatten på ryggen och det såg tungt ut.

Jag stannade till på en marknad och det var spännande. Här kunde man köpa allt möjligt: hönor, lök, apelsiner, potatis, majs, bananer, kryddor, kaffebönor, mango, kaffepannor, kläder, sjalar och korgar. På marknaden träffade jag två kompisar till mig, systrarna Seina och Lotei. De har en mamma, en pappa och en lillasyster som heter Tofo och som är 2 år. Seina går i fjärde klass och Lotei går i andra klass. Seina och Lotei heter Mamiru i efternamn, eftersom deras pappa heter Mamiru i förnamn. I Etiopien tar alla nämligen sin pappas förnamn som efternamn.

Jag frågade Seina och Lotei hur en vanlig vardag ser ut för dem. De berättade för mig att de går upp tidigt och gör sig iordning för att gå till skolan. Seina sover hos sin mormor. Det är en tradition i Etiopien att det äldsta barnbarnet ska bo hos antingen sin mormor och morfar eller sin farmor och farfar. När de gamla inte längre orkar arbeta så är det barnbarnet som ska se till att de får mat och nya kläder och har det bra.

När Seina kommer från mormors hus på morgonen tvättar sig syskonen, tar på sig skoluniformen och äter frukost. De äter oftast injera (liknar en tunn, svensk pannkaka) och dricker te. När Seina och Lotei har varit i skolan går de hem och gör sina läxor och sedan leker de med varandra, med lillasyster och med kompisar. De berättade för mig att de tycker att det är roligt att leka Abozam och ”mamma, pappa, barn”. Abozam leker man så här

Man står två personer mittemot varandra (man kan också vara fler) och säger samtidigt Abooooooozam. och när man kommer till "Zam" så sträcker man fram ena handen, antingen med handflatan uppåt eller nedåt.

Om båda eller alla har handflatorna uppåt händer ingenting. Om båda eller alla har handflatorna nedåt händer ingenting heller. Man bara tar tillbaka händerna och gör om det igen.

Om däremot en person har handflatan neråt, så får den eller de som hade handflatan uppåt jaga den personen ända tills han/hon/de får tag på den som hade handflatan nedåt.

Då går man tillbaka och börjar om.

Det här var några av mina upplevelser från resan till Etiopien.

Tjingeling/

Haki

Följ med Haki till Tanzania där hon och BIAL-missionären Ulf Ekängen hälsar på massajer.

Hej på er!

Jag vill berätta för er om en spännande resa som jag har gjort. Jag har varit och hälsat på några människor som kallas för massajer. De är en stam, alltså inte en trädstam utan ett folk, och de bor i Tanzania. Massajerna äger många kor och getter. De flyttar runt rätt ofta och kallas därför för nomader. Massajerna lever ute på landet och för att komma dit fick vi åka bil jättelänge på röda, skumpiga jordvägar. Det var tur att det var Ulf som körde för jag skulle aldrig ha hittat fram!

När jag och Ulf kom dit kom flera barn fram till oss och hälsade. I Sverige när vi hälsar så tar vi ofta varandra i hand, eller om vi känner varandra bra så kanske vi kramas, men massajbarn har en speciell hälsning när de ska hälsa på vuxna. Vet du vad de gör? De böjer huvudet och borrar in det i magen på den vuxne, fast inte så hårt. Den vuxne lägger då sin hand på barnets huvud och då är hälsningen klar. Det såg skoj ut när barnen hälsade på Ulf. Jag fick mest kramar men det är väl för att jag inte är vuxen!

Jag såg kor, getter och lera överallt och så en massa människor så klart. Både barnen och de vuxna hade på sig vackra tygskynken i olika färger. Massajerna har inte kläder som vi har utan de har ett tygskynke runt kroppen men inga underkläder eller strumpor. En del har sandaler på fötterna men många går barfota. Massajerna älskar pärlor och smycken. Ni skulle sett vilka fina halsband, armband, fotband och örhängen som de har- och de tillverkar allt själva! Massajerna har stora hål i öronen och gärna tunga örhängen som tynger ned örat lite.

När alla hade hälsat på oss fick vi sitta i skuggan och dricka sur komjölk. Mjölken är massajernas basföda och den är mycket näringsrik. Den smakar lite speciellt, ungefär som varm, sur fil med smak av bacon och tjärtabletter! Mjölken drack vi ur något som kallas för kalebass, det är en slags urholkad pumpa. På dagarna är pojkarna och männen ute och vallar korna och getterna. Flickorna och kvinnorna hjälps åt att laga maten.

Vi stannade några dagar hos massajerna och när det blev söndag firade vi gudstjänst i deras fina kyrka. Den är rund och byggd av trä och ser lite ut som en jättestor flätad korg. Det finns inget tak på kyrkan men träden som finns runt omkring ger skugga. Kvinnorna sitter på vänster sida och männen på höger sida i kyrkan. I mitten sitter kören som består av både män och kvinnor. Vi gjorde ungefär samma saker som man gör på en gudstjänst hemma i Sverige: vi bad, tog upp kollekt och sjöng. Mitt i gudstjänsten kom det inspringandes fyra små killingar- det händer inte så ofta i Sverige! Det var Ulf och jag som predikade. Vi pratade om barns rättigheter och om vilka fiender som hotar massajerna. Förut var lejonet den stora faran men idag är det okunskap, sjukdomar och alkohol.

Det här med okunskap handlar om att alla massajer inte kan läsa och skriva. Om man inte kan läsa och skriva kan man lätt bli lurad, till exempel när man ska sälja kor och getter. Många massajbarn går i skolan idag och det är jättebra! Den största fienden för massajerna är alkoholen. Många pappor dricker sprit och då gör de dumma saker som de inte skulle gjort annars. Ibland slår papporna sina barn. Då blir deras fruar och barn ledsna. Ulf får påminna alla om att man inte får slå barn.

En dag åkte vi och hälsade på några andra massajer. Precis när vi kom fram började det regna så vi fick springa in i en av de hyddor som kallas buma. Hyddorna är väldigt låga och det är mörkt inne i dem. Hyddorna är gjorda av torkat kobajs! I hyddan finns det en eldstad och två sängar som är gjorda av grenar. Man har en djurhud som madrass. Det finns inga fönster utan bara små gluggar som släpper ut röken. På natten sover mamman och barnen i en säng och pappan i den andra. Hönorna och ibland även getterna får också sova i hyddan.

På kvällen, innan de går och lägger sig, sjunger alla barn sånger till Gud. De träffas i kyrkan och tackar Gud för att han hjälpt alla under dagen. Barnen sjöng jättefint när vi var där men jag förstod inte så mycket eftersom de pratar ett annat språk än vad jag gör. De pratar Ki-massaj och jag pratar ju svenska men vi klarar oss långt med kroppspråk.

Jag är jätteglad att jag har fått hälsa på massajerna. Det har varit så roligt och spännande! När man träffar barn från andra länder är det spännande att upptäcka hur mycket vi har gemensamt, även om vi inte pratar samma språk eller äter samma mat eller klär oss på samma sätt. Alla barn tycker ju om att leka och alla barn vill ha mat och behöver sina föräldrar. Så det så!

Hälsningar från Haki

En text av Viveka Degerman, lätt omarbetad av Helena Cashin