Igår träffade jag några personer som arbetar med barn och ungdomar i EFS och Salt, konsulenter kallas de. De arbetar längst upp i Sverige, i Västerbotten och Norrbotten.
Jag tog med dem på en resa till massajbyn Chitego, där jag fick mitt namn, Haki. Jag berättade om hur massajerna lever, att barnen i byn har en egen kyrka och att killarna brukar ha lika långt hår som jag har. Viktigast är väl att berätta om barnens rättigheter, att det finns en förskola nu i massajbyn. Och så berättade Sofia en del om hur bra BIAL är också. Konsulenterna verkade hålla med.
Hej då!
Haki
måndag 15 september 2008
Bilder från min resa till Indien
Här kan du se bilder från Indien. Längst till vänster kan du se en bild från bröllopet jag var på. Det var så roligt! På den andra bilden hjälper jag en flicka att steka bröd. Oj, så gott det var!
Haki i Etiopien
Jag har varit ute och rest igen! Den här gången åkte jag till Etiopien som ligger i Afrika. Visste du att Etiopien är 2,5 gånger så stort som Sverige och att huvudstaden heter Addis Abeba?! Etiopien har cirka 76 miljoner invånare (Sverige har cirka 9 miljoner) och det finns ungefär 80 olika språk här. Det är ett häftigt land!
Jag var några dagar i Addis Abeba och hälsade på i en skola som heter WSG (Win Souls for God). Där går barn som inte har råd att gå i den vanliga skolan. Jag var med på några av deras lektioner, bland annat när de hade engelska och musik. På rasten spelade jag fotboll med killarna och sedan ville tjejerna fläta mitt hår!
Efter dagarna i Addis Abeba reste jag vidare ut på landsbygden. Längs vägarna såg jag många människor som var på väg någonstans, de gick längs vägarna. Några barn vallade sina djur: oxar, åsnor eller getter. Andra var på väg till eller från skolan. De vuxna var på väg till marknaden med varor som de ska sälja. En del hade en åsna som bar säckarna åt dem, andra bar det de skulle sälja på ryggen. En del kvinnor bar ved eller vatten på ryggen och det såg tungt ut.
Jag stannade till på en marknad och det var spännande. Här kunde man köpa allt möjligt: hönor, lök, apelsiner, potatis, majs, bananer, kryddor, kaffebönor, mango, kaffepannor, kläder, sjalar och korgar. På marknaden träffade jag två kompisar till mig, systrarna Seina och Lotei. De har en mamma, en pappa och en lillasyster som heter Tofo och som är 2 år. Seina går i fjärde klass och Lotei går i andra klass. Seina och Lotei heter Mamiru i efternamn, eftersom deras pappa heter Mamiru i förnamn. I Etiopien tar alla nämligen sin pappas förnamn som efternamn.
Jag frågade Seina och Lotei hur en vanlig vardag ser ut för dem. De berättade för mig att de går upp tidigt och gör sig iordning för att gå till skolan. Seina sover hos sin mormor. Det är en tradition i Etiopien att det äldsta barnbarnet ska bo hos antingen sin mormor och morfar eller sin farmor och farfar. När de gamla inte längre orkar arbeta så är det barnbarnet som ska se till att de får mat och nya kläder och har det bra.
När Seina kommer från mormors hus på morgonen tvättar sig syskonen, tar på sig skoluniformen och äter frukost. De äter oftast injera (liknar en tunn, svensk pannkaka) och dricker te. När Seina och Lotei har varit i skolan går de hem och gör sina läxor och sedan leker de med varandra, med lillasyster och med kompisar. De berättade för mig att de tycker att det är roligt att leka Abozam och ”mamma, pappa, barn”. Abozam leker man så här
Man står två personer mittemot varandra (man kan också vara fler) och säger samtidigt Abooooooozam. och när man kommer till "Zam" så sträcker man fram ena handen, antingen med handflatan uppåt eller nedåt.
Om båda eller alla har handflatorna uppåt händer ingenting. Om båda eller alla har handflatorna nedåt händer ingenting heller. Man bara tar tillbaka händerna och gör om det igen.
Om däremot en person har handflatan neråt, så får den eller de som hade handflatan uppåt jaga den personen ända tills han/hon/de får tag på den som hade handflatan nedåt.
Då går man tillbaka och börjar om.
Det här var några av mina upplevelser från resan till Etiopien.
Tjingeling/
Haki
Jag var några dagar i Addis Abeba och hälsade på i en skola som heter WSG (Win Souls for God). Där går barn som inte har råd att gå i den vanliga skolan. Jag var med på några av deras lektioner, bland annat när de hade engelska och musik. På rasten spelade jag fotboll med killarna och sedan ville tjejerna fläta mitt hår!
Efter dagarna i Addis Abeba reste jag vidare ut på landsbygden. Längs vägarna såg jag många människor som var på väg någonstans, de gick längs vägarna. Några barn vallade sina djur: oxar, åsnor eller getter. Andra var på väg till eller från skolan. De vuxna var på väg till marknaden med varor som de ska sälja. En del hade en åsna som bar säckarna åt dem, andra bar det de skulle sälja på ryggen. En del kvinnor bar ved eller vatten på ryggen och det såg tungt ut.
Jag stannade till på en marknad och det var spännande. Här kunde man köpa allt möjligt: hönor, lök, apelsiner, potatis, majs, bananer, kryddor, kaffebönor, mango, kaffepannor, kläder, sjalar och korgar. På marknaden träffade jag två kompisar till mig, systrarna Seina och Lotei. De har en mamma, en pappa och en lillasyster som heter Tofo och som är 2 år. Seina går i fjärde klass och Lotei går i andra klass. Seina och Lotei heter Mamiru i efternamn, eftersom deras pappa heter Mamiru i förnamn. I Etiopien tar alla nämligen sin pappas förnamn som efternamn.
Jag frågade Seina och Lotei hur en vanlig vardag ser ut för dem. De berättade för mig att de går upp tidigt och gör sig iordning för att gå till skolan. Seina sover hos sin mormor. Det är en tradition i Etiopien att det äldsta barnbarnet ska bo hos antingen sin mormor och morfar eller sin farmor och farfar. När de gamla inte längre orkar arbeta så är det barnbarnet som ska se till att de får mat och nya kläder och har det bra.
När Seina kommer från mormors hus på morgonen tvättar sig syskonen, tar på sig skoluniformen och äter frukost. De äter oftast injera (liknar en tunn, svensk pannkaka) och dricker te. När Seina och Lotei har varit i skolan går de hem och gör sina läxor och sedan leker de med varandra, med lillasyster och med kompisar. De berättade för mig att de tycker att det är roligt att leka Abozam och ”mamma, pappa, barn”. Abozam leker man så här
Man står två personer mittemot varandra (man kan också vara fler) och säger samtidigt Abooooooozam. och när man kommer till "Zam" så sträcker man fram ena handen, antingen med handflatan uppåt eller nedåt.
Om båda eller alla har handflatorna uppåt händer ingenting. Om båda eller alla har handflatorna nedåt händer ingenting heller. Man bara tar tillbaka händerna och gör om det igen.
Om däremot en person har handflatan neråt, så får den eller de som hade handflatan uppåt jaga den personen ända tills han/hon/de får tag på den som hade handflatan nedåt.
Då går man tillbaka och börjar om.
Det här var några av mina upplevelser från resan till Etiopien.
Tjingeling/
Haki
söndag 14 september 2008
Följ med Haki till Tanzania där hon och BIAL-missionären Ulf Ekängen hälsar på massajer.
Hej på er!
Jag vill berätta för er om en spännande resa som jag har gjort. Jag har varit och hälsat på några människor som kallas för massajer. De är en stam, alltså inte en trädstam utan ett folk, och de bor i Tanzania. Massajerna äger många kor och getter. De flyttar runt rätt ofta och kallas därför för nomader. Massajerna lever ute på landet och för att komma dit fick vi åka bil jättelänge på röda, skumpiga jordvägar. Det var tur att det var Ulf som körde för jag skulle aldrig ha hittat fram!
När jag och Ulf kom dit kom flera barn fram till oss och hälsade. I Sverige när vi hälsar så tar vi ofta varandra i hand, eller om vi känner varandra bra så kanske vi kramas, men massajbarn har en speciell hälsning när de ska hälsa på vuxna. Vet du vad de gör? De böjer huvudet och borrar in det i magen på den vuxne, fast inte så hårt. Den vuxne lägger då sin hand på barnets huvud och då är hälsningen klar. Det såg skoj ut när barnen hälsade på Ulf. Jag fick mest kramar men det är väl för att jag inte är vuxen!
Jag såg kor, getter och lera överallt och så en massa människor så klart. Både barnen och de vuxna hade på sig vackra tygskynken i olika färger. Massajerna har inte kläder som vi har utan de har ett tygskynke runt kroppen men inga underkläder eller strumpor. En del har sandaler på fötterna men många går barfota. Massajerna älskar pärlor och smycken. Ni skulle sett vilka fina halsband, armband, fotband och örhängen som de har- och de tillverkar allt själva! Massajerna har stora hål i öronen och gärna tunga örhängen som tynger ned örat lite.
När alla hade hälsat på oss fick vi sitta i skuggan och dricka sur komjölk. Mjölken är massajernas basföda och den är mycket näringsrik. Den smakar lite speciellt, ungefär som varm, sur fil med smak av bacon och tjärtabletter! Mjölken drack vi ur något som kallas för kalebass, det är en slags urholkad pumpa. På dagarna är pojkarna och männen ute och vallar korna och getterna. Flickorna och kvinnorna hjälps åt att laga maten.
Vi stannade några dagar hos massajerna och när det blev söndag firade vi gudstjänst i deras fina kyrka. Den är rund och byggd av trä och ser lite ut som en jättestor flätad korg. Det finns inget tak på kyrkan men träden som finns runt omkring ger skugga. Kvinnorna sitter på vänster sida och männen på höger sida i kyrkan. I mitten sitter kören som består av både män och kvinnor. Vi gjorde ungefär samma saker som man gör på en gudstjänst hemma i Sverige: vi bad, tog upp kollekt och sjöng. Mitt i gudstjänsten kom det inspringandes fyra små killingar- det händer inte så ofta i Sverige! Det var Ulf och jag som predikade. Vi pratade om barns rättigheter och om vilka fiender som hotar massajerna. Förut var lejonet den stora faran men idag är det okunskap, sjukdomar och alkohol.
Det här med okunskap handlar om att alla massajer inte kan läsa och skriva. Om man inte kan läsa och skriva kan man lätt bli lurad, till exempel när man ska sälja kor och getter. Många massajbarn går i skolan idag och det är jättebra! Den största fienden för massajerna är alkoholen. Många pappor dricker sprit och då gör de dumma saker som de inte skulle gjort annars. Ibland slår papporna sina barn. Då blir deras fruar och barn ledsna. Ulf får påminna alla om att man inte får slå barn.
En dag åkte vi och hälsade på några andra massajer. Precis när vi kom fram började det regna så vi fick springa in i en av de hyddor som kallas buma. Hyddorna är väldigt låga och det är mörkt inne i dem. Hyddorna är gjorda av torkat kobajs! I hyddan finns det en eldstad och två sängar som är gjorda av grenar. Man har en djurhud som madrass. Det finns inga fönster utan bara små gluggar som släpper ut röken. På natten sover mamman och barnen i en säng och pappan i den andra. Hönorna och ibland även getterna får också sova i hyddan.
På kvällen, innan de går och lägger sig, sjunger alla barn sånger till Gud. De träffas i kyrkan och tackar Gud för att han hjälpt alla under dagen. Barnen sjöng jättefint när vi var där men jag förstod inte så mycket eftersom de pratar ett annat språk än vad jag gör. De pratar Ki-massaj och jag pratar ju svenska men vi klarar oss långt med kroppspråk.
Jag är jätteglad att jag har fått hälsa på massajerna. Det har varit så roligt och spännande! När man träffar barn från andra länder är det spännande att upptäcka hur mycket vi har gemensamt, även om vi inte pratar samma språk eller äter samma mat eller klär oss på samma sätt. Alla barn tycker ju om att leka och alla barn vill ha mat och behöver sina föräldrar. Så det så!
Hälsningar från Haki
En text av Viveka Degerman, lätt omarbetad av Helena Cashin
Jag vill berätta för er om en spännande resa som jag har gjort. Jag har varit och hälsat på några människor som kallas för massajer. De är en stam, alltså inte en trädstam utan ett folk, och de bor i Tanzania. Massajerna äger många kor och getter. De flyttar runt rätt ofta och kallas därför för nomader. Massajerna lever ute på landet och för att komma dit fick vi åka bil jättelänge på röda, skumpiga jordvägar. Det var tur att det var Ulf som körde för jag skulle aldrig ha hittat fram!
När jag och Ulf kom dit kom flera barn fram till oss och hälsade. I Sverige när vi hälsar så tar vi ofta varandra i hand, eller om vi känner varandra bra så kanske vi kramas, men massajbarn har en speciell hälsning när de ska hälsa på vuxna. Vet du vad de gör? De böjer huvudet och borrar in det i magen på den vuxne, fast inte så hårt. Den vuxne lägger då sin hand på barnets huvud och då är hälsningen klar. Det såg skoj ut när barnen hälsade på Ulf. Jag fick mest kramar men det är väl för att jag inte är vuxen!
Jag såg kor, getter och lera överallt och så en massa människor så klart. Både barnen och de vuxna hade på sig vackra tygskynken i olika färger. Massajerna har inte kläder som vi har utan de har ett tygskynke runt kroppen men inga underkläder eller strumpor. En del har sandaler på fötterna men många går barfota. Massajerna älskar pärlor och smycken. Ni skulle sett vilka fina halsband, armband, fotband och örhängen som de har- och de tillverkar allt själva! Massajerna har stora hål i öronen och gärna tunga örhängen som tynger ned örat lite.
När alla hade hälsat på oss fick vi sitta i skuggan och dricka sur komjölk. Mjölken är massajernas basföda och den är mycket näringsrik. Den smakar lite speciellt, ungefär som varm, sur fil med smak av bacon och tjärtabletter! Mjölken drack vi ur något som kallas för kalebass, det är en slags urholkad pumpa. På dagarna är pojkarna och männen ute och vallar korna och getterna. Flickorna och kvinnorna hjälps åt att laga maten.
Vi stannade några dagar hos massajerna och när det blev söndag firade vi gudstjänst i deras fina kyrka. Den är rund och byggd av trä och ser lite ut som en jättestor flätad korg. Det finns inget tak på kyrkan men träden som finns runt omkring ger skugga. Kvinnorna sitter på vänster sida och männen på höger sida i kyrkan. I mitten sitter kören som består av både män och kvinnor. Vi gjorde ungefär samma saker som man gör på en gudstjänst hemma i Sverige: vi bad, tog upp kollekt och sjöng. Mitt i gudstjänsten kom det inspringandes fyra små killingar- det händer inte så ofta i Sverige! Det var Ulf och jag som predikade. Vi pratade om barns rättigheter och om vilka fiender som hotar massajerna. Förut var lejonet den stora faran men idag är det okunskap, sjukdomar och alkohol.
Det här med okunskap handlar om att alla massajer inte kan läsa och skriva. Om man inte kan läsa och skriva kan man lätt bli lurad, till exempel när man ska sälja kor och getter. Många massajbarn går i skolan idag och det är jättebra! Den största fienden för massajerna är alkoholen. Många pappor dricker sprit och då gör de dumma saker som de inte skulle gjort annars. Ibland slår papporna sina barn. Då blir deras fruar och barn ledsna. Ulf får påminna alla om att man inte får slå barn.
En dag åkte vi och hälsade på några andra massajer. Precis när vi kom fram började det regna så vi fick springa in i en av de hyddor som kallas buma. Hyddorna är väldigt låga och det är mörkt inne i dem. Hyddorna är gjorda av torkat kobajs! I hyddan finns det en eldstad och två sängar som är gjorda av grenar. Man har en djurhud som madrass. Det finns inga fönster utan bara små gluggar som släpper ut röken. På natten sover mamman och barnen i en säng och pappan i den andra. Hönorna och ibland även getterna får också sova i hyddan.
På kvällen, innan de går och lägger sig, sjunger alla barn sånger till Gud. De träffas i kyrkan och tackar Gud för att han hjälpt alla under dagen. Barnen sjöng jättefint när vi var där men jag förstod inte så mycket eftersom de pratar ett annat språk än vad jag gör. De pratar Ki-massaj och jag pratar ju svenska men vi klarar oss långt med kroppspråk.
Jag är jätteglad att jag har fått hälsa på massajerna. Det har varit så roligt och spännande! När man träffar barn från andra länder är det spännande att upptäcka hur mycket vi har gemensamt, även om vi inte pratar samma språk eller äter samma mat eller klär oss på samma sätt. Alla barn tycker ju om att leka och alla barn vill ha mat och behöver sina föräldrar. Så det så!
Hälsningar från Haki
En text av Viveka Degerman, lätt omarbetad av Helena Cashin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)