28 oktober 2009
Det är kväll i Nakamte, en stad i västra Etiopien med ungefär 100 000 invånare. Jag sitter i ett hus där flera missionärer i Nakamte har bott och skriver i min dagbok och till er kära BIAL-vänner.
Idag var en stor dag! Idag följde jag med en grupp från Västerbotten för att besöka dövskolan i Nakamte som har 147 elever. När vi kom dit hade barnen just haft morgonandakt tillsammans. Då ansvarar ett barn för bön och en för minipredikan, alla är med och sjunger och ber Fader vår.
Det är kväll i Nakamte, en stad i västra Etiopien med ungefär 100 000 invånare. Jag sitter i ett hus där flera missionärer i Nakamte har bott och skriver i min dagbok och till er kära BIAL-vänner.
Idag var en stor dag! Idag följde jag med en grupp från Västerbotten för att besöka dövskolan i Nakamte som har 147 elever. När vi kom dit hade barnen just haft morgonandakt tillsammans. Då ansvarar ett barn för bön och en för minipredikan, alla är med och sjunger och ber Fader vår.
Nu var det dags för lektion i klasserna, från förskoleklass upp till klass 8, det är blandade åldrar på barnen i klasserna. Vi fick komma in och titta vad de gjorde i klassrummen. En klass med stora barn var inte i sitt klassrum. De var ute och tittade på krumelurer i mikroskop, de behövde solljuset för att kunna se de små sakerna.
I flera av klasserna räknande dem matte. Andra ämnen de har är engelska, amarinja och oromiffa, teckenspråk, slöjd, sport, musik, bild och bibelkunskap. Det var väldigt tyst i klassrummen när vi gick runt för att säga hej. Eftersom att de är döva eller hörselskadade kan de inte prata så mycket, men det hörs när de är glada och skrattar! De var väldigt livliga och ville hälsa på oss och prata på teckenspråk. De visade vad de skrivit och ritat i sina böcker.
Vid första rasten fick jag berättade för dem om vem jag är och att jag har ett budskap till dem. Jag berättade att de har rättigheter. Rätten att gå i skolan, att få mat, att få leka och vila. För de här barnen är det inte helt självklart att dem eller deras lärare vet om det. Skolan fick en tygtavla av gruppen från Västerbotten som det stod "Gud som haver barnen kär" på, som de kan ha i sin andaktssal.
Vid första rasten fick jag berättade för dem om vem jag är och att jag har ett budskap till dem. Jag berättade att de har rättigheter. Rätten att gå i skolan, att få mat, att få leka och vila. För de här barnen är det inte helt självklart att dem eller deras lärare vet om det. Skolan fick en tygtavla av gruppen från Västerbotten som det stod "Gud som haver barnen kär" på, som de kan ha i sin andaktssal.
Det kostar mycket pengar för deras föräldrar att låta dem gå i skolan. Så familjer i andra länder stöttar flera av barnen, det kostar ca 150 kr för ett år att gå i skolan. Föräldrarna måste också förstå att det är viktigt att barnen får gå i skolan, en stor möjlighet till utbildning som de inte kan få annars. Det kan ta två dagar för ett barn att komma till skolan, så det krävs vilja och pengar från föräldrarna att följa med barnen.
Jag berättade också om Jesus, att han älskar dem, var och en som dem är!
När barnen väl kommit till skolan så bor dem där hela skolåret. De reser bara hem när det är lov en gång om året. Vi fick se deras matsal. Där äter de te och bröd till frukost, till lunch och kvällsmat äter de det sura brödet injera och shiro – gryta på kikärtor eller gula ärtor eller linser.
Vi sa hej då till barnen innan de skulle äta lunch, men jag frågade Liselott – hon som varit BIAL:s missionär på dövskolan om vad barnen gör sedan, när skoldagen är över kl 15.20. Hon berättade att då hjälper barnen till att laga kvällsmat, de spelar fotboll och flätar varandras hår. Några av de äldsta tjejerna på skolan flätar håret på flickorna. Två killar är ”rakansvariga” och ser till att pojkarna på skolan har kort hår. Barnen kan också behöva laga skoluniformen som slits under dagarna i skolan.
Jag berättade också om Jesus, att han älskar dem, var och en som dem är!
När barnen väl kommit till skolan så bor dem där hela skolåret. De reser bara hem när det är lov en gång om året. Vi fick se deras matsal. Där äter de te och bröd till frukost, till lunch och kvällsmat äter de det sura brödet injera och shiro – gryta på kikärtor eller gula ärtor eller linser.
Vi sa hej då till barnen innan de skulle äta lunch, men jag frågade Liselott – hon som varit BIAL:s missionär på dövskolan om vad barnen gör sedan, när skoldagen är över kl 15.20. Hon berättade att då hjälper barnen till att laga kvällsmat, de spelar fotboll och flätar varandras hår. Några av de äldsta tjejerna på skolan flätar håret på flickorna. Två killar är ”rakansvariga” och ser till att pojkarna på skolan har kort hår. Barnen kan också behöva laga skoluniformen som slits under dagarna i skolan.
Skoluniformen liknade kläderna jag hade på mig idag! Den är blå! Flickorna har kjol och pojkarna byxor i blått. När det är dags att gå och lägga sig kan det ta en stund innan alla ligger i sin säng, de vill gärna stanna uppe och prata eller göra något roligare än att sova.
När vi åkte från skolan så tog rektorn med oss så att vi fick se där de bygger en ny skola! Det var fyra klassrum klara och fem kvar att bygga samt ett internat.
När vi åkte från skolan så tog rektorn med oss så att vi fick se där de bygger en ny skola! Det var fyra klassrum klara och fem kvar att bygga samt ett internat.
Ciao! Hejdå!
Foto: Tommy Lundmark
Den här dagen hade vi ett stort uppdrag! Kvällen innan vi åkte lastade Ulf upp tre stora trädörrar på sin Toyotas tak. Det var inte vilka dörrar som helst förstår ni. Nej, de dörrarna ska sitta i den nya förskolan i Chitego. Tänk, att de har fått en nybyggd förskola i massajbyn! Där finns stora klassrum, ett kontor och ett kök där en kokerska ska laga majsvälling till barnen. Nu kommer det nog gå fint för barnen att lära sig räkna, läsa och skriva och så leka förstås. Det är bra för framtiden! 
När vi kom fram till en av bosättningarna i byn möttes vi av massajpojkarna Saidi och Yohana. Vi klättrade upp på den höga bilen för att kolla in dörrarna lite närmare och gissa vad vi fick syn på då!? En ko hade just fött en kalv! Den var sååå gullig. Massajen Alais lät mig hälsa på den nya kalven. 
Alais och några andra hjälpte sedan mwalimu att lyfta ner dörrarna från hans bil och lade in dem i ett hus i byn. Men vid det här laget sitter de nog på plats i skolan.